den 19 juni 2007
Fuck off... and die in fire!!
Ja nu har vi äntligen fått ett jobb. Vi sover för närvarande på golvet i CityVillaOslo men kommer att bege oss till Stavanger vecka 27 för att slita som polacker. Helvetespraktiken är över och denna blogg kommer inte att uppdateras mer (om ni inte redan har förstått det).
den 19 maj 2007
En vanlig dag på jobbet...
Det är inte alltid så festligt att vandra med tunga mellanfästen i skogen och klättra upp i stolpar för att fästa kabeln. Då blir det lätt så här.
”Brrrrrrrhhhhh!!!” (Det är inte jag som gör ljuden)
From the shadows we cum
Det är med blott ett vinglas vid min sida jag sitter vid min laptop och textar detta blogginlägg. Polackerna ovanför oss tvättar som vanligt och det låter som om hela huset kommer att rasera när som helst nu när centrifugen har dragit igång. Rickard sitter - inte helt ovanligt - fastklistrad på Nettby.no på jakt efter fagra norskor och har stämt träff ikväll för filmtittande och (förhoppningsvis) tillhörande vuxenkramande. För egen del nöjer jag mig ikväll med den triviala njutningen Guitar Hero, ett glas rödvin och Arch Enemy dvd:n ”Live Apocalypse” har att tillgodose denna regniga och kristna helg. För en kristen helg är precis vad detta är. De otaliga karatefyllorna som vi allt för frekvent har tampats med under denna tid i Bergen har blivit värre och ribban för toleransnivån har nått höjder våra CSN-befläckade plånböcker inte längre klarar av. Därav bestämde vi att denna helg skulle bli vår första riktigt kristna helg där vi skulle grilla och göra något normalt. Tyvärr började det regna just denna dag så mestadels av tiden har spenderats med att röka vattenpipa och att göra ingenting.
När nationaldagsfirandet hemma i Falun når sitt klimax när någon enstaka individ traskar runt i Geisiska parken viftandes med en svensk pappflagga för att sedan sätta sig på McDonalds och äta en paj är firandet i Norge är något livligare. Eftersom norrmännen är stolta över att vara självständiga och befriade från 40-talets naziregimen som de en gång blev attackerade av ökar alkoholkonsumtion både bland norrmännen och oss immigrerade Bergenbor markant. 16e maj är dagen före nationaldagen och dagen då alla norrmän lämnar skidorna och de färgglada fjällmössorna hemma för att fira denna epok av frihet då 17e maj är en röd dag i bakfyllans tecken.
Den numera slentrianmässiga förfesten här på Bergen Inn höll samma tema som alla andra helger. Ensamma med varsina datorer i knäet, skrivandes saker på MSN till diverse kjoltyg som dagen efter oftast leder till en diskussion hur nödvändigt det egentligen är att ha loggfunktionen på rökte vi vattenpipa och det notoriska Guitar Hero-spelandet spelade självklart en vital roll i supandet och man kan egentligen fråga sig hur nyttigt det är för två personer att varje helg, helt ensamma, upprepa samma tragiska procedur. Vi har ingen egentlig ursäkt till vårt omogna handlande men den sorgliga förklaringen ligger i att det inte finns så mycket annat att göra för oss här på Bergen Inn.
Lika förvirrade som en norrman på Autobahn traskade vi ner till centrum för att ännu en gång gästa Bergens enda riktiga metalkrog – Garage. Här tar det stopp då minnet sviker en aning men vi fick i alla fall bevittna en sextett av kvinnor som spelade någon slags fusion av progressive och gothic metal. Namnet har jag glömt bort men jag lyckades rycka åt mig deras setlist och få den signerad. Efter att ha inmundigat gin tonics för att hålla sig kvar i dimman begav vi oss till ett antal gatumusikanter som vi slängde enkronor åt och dansade med. Nedan följer ett videoklipp inspelat med min mobilkamera som visualiserar eländet:
När nationaldagsfirandet hemma i Falun når sitt klimax när någon enstaka individ traskar runt i Geisiska parken viftandes med en svensk pappflagga för att sedan sätta sig på McDonalds och äta en paj är firandet i Norge är något livligare. Eftersom norrmännen är stolta över att vara självständiga och befriade från 40-talets naziregimen som de en gång blev attackerade av ökar alkoholkonsumtion både bland norrmännen och oss immigrerade Bergenbor markant. 16e maj är dagen före nationaldagen och dagen då alla norrmän lämnar skidorna och de färgglada fjällmössorna hemma för att fira denna epok av frihet då 17e maj är en röd dag i bakfyllans tecken.
Den numera slentrianmässiga förfesten här på Bergen Inn höll samma tema som alla andra helger. Ensamma med varsina datorer i knäet, skrivandes saker på MSN till diverse kjoltyg som dagen efter oftast leder till en diskussion hur nödvändigt det egentligen är att ha loggfunktionen på rökte vi vattenpipa och det notoriska Guitar Hero-spelandet spelade självklart en vital roll i supandet och man kan egentligen fråga sig hur nyttigt det är för två personer att varje helg, helt ensamma, upprepa samma tragiska procedur. Vi har ingen egentlig ursäkt till vårt omogna handlande men den sorgliga förklaringen ligger i att det inte finns så mycket annat att göra för oss här på Bergen Inn.
Lika förvirrade som en norrman på Autobahn traskade vi ner till centrum för att ännu en gång gästa Bergens enda riktiga metalkrog – Garage. Här tar det stopp då minnet sviker en aning men vi fick i alla fall bevittna en sextett av kvinnor som spelade någon slags fusion av progressive och gothic metal. Namnet har jag glömt bort men jag lyckades rycka åt mig deras setlist och få den signerad. Efter att ha inmundigat gin tonics för att hålla sig kvar i dimman begav vi oss till ett antal gatumusikanter som vi slängde enkronor åt och dansade med. Nedan följer ett videoklipp inspelat med min mobilkamera som visualiserar eländet:
Till gatumusikanternas stora förtret slängde vi bara enkronor åt dem och inget annat.
Rickard tillsammans med en upprörd gatumusikant.
Dålig bild men jag vill också vara med på kort någon gång.
Bild från en annan kväll när Rickard har däckat på ett biljardbord på en homsebar. No explanations needed...
Väl hemma, efter att ha däckat på asfalten utanför chefens hus och skrikit ut olämpliga ting, somnade vi sedvanligt ensamma i våra sängar, lamslagna och förvirrade efter kvällens händelser.
den 7 maj 2007
We went to Fløibanen but all I got was this lousy blogginlägg
Ovanstående text är inte bara den sämsta rubriken jag överhuvudtaget har plottrat ned med mina bara fingrar utan skildrar även ett av de mest misslyckade försöken till att göra något normalt här i Bergen. Efter karatefyllan förra helgen kom vi till insikt att det var bäst att låta ölen vila i kylskåpet ett tag och bevista Norges tredje mest besökta turistattraktion (allt enligt dem själva) även känd som Fløibanen här i Bergen. Fløibanen är kort och gott en spårvagn som leder en upp i ett berg som ger en överblick över hela innerstaden. Väl där uppe huserar det en restaurang och en turistshop där man kan köpa allt från norska äggkoppar och knivar gjorda av rådjursfötter till lusekoftor och norska lyxprostituerade (egentligen inte men det hade varit underhållande om så var fallet). Allt för ockerpriser såklart.
Resan upp var ungefär lika rolig som att kliva på en fullsatt lokaltrafikbuss med för få sittplatser utrustad med glastak så att man kan beskåda utsikten på vägen upp. Resan upp tar cirka tio minuter men det beror inte på att berget är särskilt högt utan att den stannar vid olika stationer hela tiden och lokalbefolkningen verkar bruka den som kollektivtrafik för att ta sig upp och ned för berget. Besvikelse torde vara det bäst beskrivande ordet som vi kände när vi klev ur vagnen eftersom våra arbetskollegor länge har pratat om hur ”skikkeligt flott” det är att åka med den. Det var mest obekvämt att stå upp och trängas bland massa folk, särskilt med tanke på hur folkskygga vi har blivit i nyktert tillstånd efter att vi har flyttat hit.
Resan upp var ungefär lika rolig som att kliva på en fullsatt lokaltrafikbuss med för få sittplatser utrustad med glastak så att man kan beskåda utsikten på vägen upp. Resan upp tar cirka tio minuter men det beror inte på att berget är särskilt högt utan att den stannar vid olika stationer hela tiden och lokalbefolkningen verkar bruka den som kollektivtrafik för att ta sig upp och ned för berget. Besvikelse torde vara det bäst beskrivande ordet som vi kände när vi klev ur vagnen eftersom våra arbetskollegor länge har pratat om hur ”skikkeligt flott” det är att åka med den. Det var mest obekvämt att stå upp och trängas bland massa folk, särskilt med tanke på hur folkskygga vi har blivit i nyktert tillstånd efter att vi har flyttat hit.
Väl där uppe var utsikten vacker då man fick en klar överblick över hela centrum, speciellt när vädret är på ens sida som det var då. För att vara extra turistaktiga och normala funderade vi en kort stund på att köpa mjukglass innan vi insåg hur krångligt det skulle bli att beställa det och det slutade med en varsin daimglass för 23 NOK/styck. Ouch.
Ska vi gå på tur DAA? Jävla norrmän.
På vägen ner började misären. Eftersom Fløibanen inte var särskilt rolig att åka upp i så antog vi att den skulle vara ännu tråkigare att åka ned i och bestämde oss att gå ner då det fanns ordentliga promenadstigar att vandra på. Tyvärr har lokalsinnet varit frånvarande dessa två månader och var fortfarande det så det tog ganska exakt två timmar för oss att hitta tillbaka till bilen igen som vi hade parkerat vid en Rimi-butik i närheten av ingången. Svettiga och med skavsår anlände vi till Bergen Inn, drack öl, och somnade. Ja, i alla fall jag…
den 2 maj 2007
In i dimman (och stanna där)
Stunden var kommen. I helgen var det dags att utöva den grövsta sortens fylla som en tvåbent homo sapiens kan åstadkomma under regelrätta förhållanden. Jag pratar naturligtvis om den otvivelaktiga karatefyllan. Ett tillstånd en mänsklig livsform med alla getter hemma normalt inte ska behöva uppleva om mor eller far har lyckats med sin uppfostran. En välbehövlig påfyllning av CSN gjorde att det ekonomiska såg ljust ut och med det i åtanke fanns det egentligen ingen ursäkt att inte eftersträva en dubbel karatefylla och med allt vad det innebär.
På fredagen, efter att ha flummat runt på en brandstation och svetsat mini-ODF:er av märket Telegärtner som varken jag eller min handledare begrep hur de skulle monteras ihop, var det äntligen dags att ta sin första Fink Bräu. Rickard satsade hårt redan från start genom att enbart köra med Smirnoff Apple Vodka som jag senare på kvällen angrep när jag kände att begäret gjorde sig allt starkare hörd.
På fredagen, efter att ha flummat runt på en brandstation och svetsat mini-ODF:er av märket Telegärtner som varken jag eller min handledare begrep hur de skulle monteras ihop, var det äntligen dags att ta sin första Fink Bräu. Rickard satsade hårt redan från start genom att enbart köra med Smirnoff Apple Vodka som jag senare på kvällen angrep när jag kände att begäret gjorde sig allt starkare hörd.
- Skadad av all stolpklättring på jobbet fann jag det lockande att klättra 2-3 meter upp i en stolpe utan stolpskor och pissa för att sedan göra ett ödesdigert försök att hoppa ner men misslyckas totalt genom att ramla rakt ned i mitt eget piss. Det gjorde väldigt ont.
- Fick den briljanta ideén att göra hål för ögon och mun i advarselkonen strax innan vi skulle bege oss till krogen så att vi kunde se och röka vattenpipa med den på huvudet.
- Stå längst fram vid en scen och headbanga till ett kinesiskt punkband på den lokala metalkrogen Garage.
- Sno åt oss en CD-singel och låta den kvinnliga trummisen i bandet signera den för att sedan upptäcka att det inte var deras skiva.
- Hänga vid merchandise-avdelningen för att köpa band t-shirts av den kvinnliga trummisen.
- Förfölja den kvinnliga trummisen en halv kväll för att få en varsin kram av henne och därefter tappa bort henne.
- Beställa en ”fyra” gin tonic och få fyra stycken gin tonics.
- Börja spåna på om trummisen sprang iväg och gömde sig för oss.
- Rickard bestämmer sig för att leta efter ”kvart i tre”-ragget och hittar en ensam jänta som kommer fram till honom och pratar.
- Får napp men upptäcker dagen efter att hon inte var så snygg och smiter iväg utan att lämna några kontaktuppgifter.
- Hitta en brandsläckare i en container som vi sedan tömmer på vår omgivning.
- Skrika ut sin kod vid bankomatkön på 7-Eleven.
- Kalla en norrman för tönt men blir missförstådd för att kalla honom för tomte.
- Försöker få norrmannens vänner att bjuda oss på varmkorv men misslyckas och går därifrån.
- Rickard hittar ett nedgrävt rör vid en stolpe som han sätter mot munnen och frambringar det fulaste lätet mänskligheten har fått behöva uppleva sedan Boney M:s comeback precis när en skräckslagen norrman med ryggsäck råkar passera.
- Rita omogna ting på bilrutor.
- Skrika ”drittsekk” och sparka ner en papperskorg av ren ilska.
Rickard röker vattenpipa med advarselkonen på huvudet.
Jag försöker spela Guitar Hero med advarselkonen på huvudet.
Det kinesiska punkbandet SMZB uppträder. Observera den söta trummisen i bakgrunden.
Hon var ganska kort…
”Du måste låta mig godkänna alla bilder i bloggen innan du postar dem.”
Gotcha!
Jag som står ute på gatan och tömmer pulverbrandsläckaren.
Ojj tiitta vicka schööta ankojj!
den 24 april 2007
Veckan som varit, i retroperspektiv och förnekelse
Min dator har fallit offer för ett virus som genererar filer som inte går att ta bort och har fyllt upp hårddisken så att jag endast har 7 Kb ledigt utrymme vilket har lett till att jag inte har kunnat uppdatera bloggen på ett tag eftersom datorn knappt går att använda. Detta inlägg var egentligen tänkt för förra söndagen så ni får föreställa er att ni sitter i morgonrocken bakfull efter helgens bravader med en krypande ångest över måndagen och nästa arbetsvecka när ni läser detta. Situationen för oss Bergenbor var inte riktigt densamme då ekonomiska bekymmer och en rad andra omständigheter fick oss att stanna kvar på hotellet hela helgen bortsett från en utflykt till stans horgata, C. Sunds Gate, där vi åkte fram och tillbaka med Saaben och spanade in, vad vi trodde skulle vara prostituerade norskor, men visade sig vara negresser som har åkt till Norge och sökt lyckan som prostituerad.
Veckan som varit har inte inrymt några fiberinstallationer överhuvudtaget och har mest verkat kring teleinstallationer i teleplintar och sträckning av telekabel. Vi har också fått tagit del av den smått oglamorösa uppgiften att åka hem till inkompetenta individer som har beställt bredband och fått kopplat in deras modem samt konfigurerat deras routrar vilket de tydligen är för dumma för att klara av själva. Även om det inte är en särskilt svår uppgift att åka runt som ”Bredbåndspatruljen” är det frustrerande när folk inte är hemma på utsatt tid eller när de plockar fram sina datorer som skulle passa bäst i en Barna Hedenhös-episod samtidigt som man försöker lokalisera telejacket som oftast brukar befinna sig bakom en bokhylla eller bekom något annat otympligt föremål som försvårar livet för en stackars praktikant.
I onsdags åkte vi mot västkusten för att byta ut en 100 pars-kabel som har blivit söndernött av det hårda väderförhållandet som gäller där. En 100 pars luftkabel är väldigt svårhanterlig – inte minst uppe i en telestolpe - och för att göra dagen ännu jävligare så började det att storma och hagla när jag och Rickard befann oss längst upp i en telestolpe intill kusten bärandes på denna motbjudande monsterkabel. Fastspända på det sättet att vi måste lossa på säkerhetslinan för att ta oss ner i 20 m/s blåst stod vi paralyserade och försökte vänta tills det skulle lugna ner sig tills vår handledare som stod på marken började att gestikulerade och skrek att vi skulle ta oss ner så snabbt som möjligt. Som tur var blev det enda offret i denna händelse min Elektroskandia-kepa som flög långt ut i havet. Är det någon från Island som läser i den här bloggen och har hittat en tilltygad Elektroskandia-kepa längs kusten går det bra att maila mig eftersom jag höll den mycket kär då den fick mig att se ut som en inbiten teleräv.
Som om det inte var nog så har jag även blivit tvungen att tampas med får. Inte vilka får som helst utan onda svarta får som attackerade mig med sina vampyrtänder när jag skulle upp i en stolpe som naturligtvis låg innanför ett stängsel där dessa bestiala vildar huserade… Fast om sanningen ska fram så hade de inte vampyrtänder utan vanliga fårtänder (?) och de attackerade inte utan blängde snarare på mig från avstånd. Jag ville bara dramatisera det litegranna för att ha något meningsfullt att skriva om...
Rickard visar sin bitterhet genom att se emo ut.
Jag kämpar med blykabeln i min otroligt snygga overall som framhäver de sensuella delarna av min till synes åtråvärda kropp.
Blykablarna på plats efter en hel dags slit.
Veckan som varit har inte inrymt några fiberinstallationer överhuvudtaget och har mest verkat kring teleinstallationer i teleplintar och sträckning av telekabel. Vi har också fått tagit del av den smått oglamorösa uppgiften att åka hem till inkompetenta individer som har beställt bredband och fått kopplat in deras modem samt konfigurerat deras routrar vilket de tydligen är för dumma för att klara av själva. Även om det inte är en särskilt svår uppgift att åka runt som ”Bredbåndspatruljen” är det frustrerande när folk inte är hemma på utsatt tid eller när de plockar fram sina datorer som skulle passa bäst i en Barna Hedenhös-episod samtidigt som man försöker lokalisera telejacket som oftast brukar befinna sig bakom en bokhylla eller bekom något annat otympligt föremål som försvårar livet för en stackars praktikant.
I onsdags åkte vi mot västkusten för att byta ut en 100 pars-kabel som har blivit söndernött av det hårda väderförhållandet som gäller där. En 100 pars luftkabel är väldigt svårhanterlig – inte minst uppe i en telestolpe - och för att göra dagen ännu jävligare så började det att storma och hagla när jag och Rickard befann oss längst upp i en telestolpe intill kusten bärandes på denna motbjudande monsterkabel. Fastspända på det sättet att vi måste lossa på säkerhetslinan för att ta oss ner i 20 m/s blåst stod vi paralyserade och försökte vänta tills det skulle lugna ner sig tills vår handledare som stod på marken började att gestikulerade och skrek att vi skulle ta oss ner så snabbt som möjligt. Som tur var blev det enda offret i denna händelse min Elektroskandia-kepa som flög långt ut i havet. Är det någon från Island som läser i den här bloggen och har hittat en tilltygad Elektroskandia-kepa längs kusten går det bra att maila mig eftersom jag höll den mycket kär då den fick mig att se ut som en inbiten teleräv.
Som om det inte var nog så har jag även blivit tvungen att tampas med får. Inte vilka får som helst utan onda svarta får som attackerade mig med sina vampyrtänder när jag skulle upp i en stolpe som naturligtvis låg innanför ett stängsel där dessa bestiala vildar huserade… Fast om sanningen ska fram så hade de inte vampyrtänder utan vanliga fårtänder (?) och de attackerade inte utan blängde snarare på mig från avstånd. Jag ville bara dramatisera det litegranna för att ha något meningsfullt att skriva om...
Rickard visar sin bitterhet genom att se emo ut.
Jag kämpar med blykabeln i min otroligt snygga overall som framhäver de sensuella delarna av min till synes åtråvärda kropp.
Blykablarna på plats efter en hel dags slit.den 15 april 2007
Ytterligare ett steg närmare total jävla utfrysning
Så här sitter jag igen i mitt spartanskt inredda rum, ärrad efter gårdagens eskapader med ett halvfyllt vattenglas nära till hands och luktar (lyssnar?) på mina egna luftutsläpp. På min vänstra sida vilar kameran som fick följa med igår och föreviga de genanta ögonblick vår omgivning fick utstå. På min högra sida ligger det en smutsig varningskon som jag och Rickard brukar trä över huvudet på fredags- och lördagskvällar när behovet att synas växer sig allt för stort. Tar man hänsyn till statistiken, misären och vår befintliga livssituation pekade samtliga faktorer på att gårdagen skulle bli en blöt historia som i slutändan skulle resultera i traditionsenliga frågeställningar som ”Vad gjorde vi egentligen igår?” eller ”Fan vad snälla tjejerna i Norge är som inte dissar oss på en gång” i värsta fall åtföljt av skador på knä och armbågar som jag ådrog mig igår efter min Benny Hill-vurpa på asfalten.
Stämningen var likväl på topp runt tiosnoret när vi, efter varsin vinare, bestämde oss för att dra ut TV:n och våra plastgitarrer (observera pluralisen då jag har gjort ännu ett impulsköp och även införskaffat första delen av Guitar Hero) för att kunna röka vattenpipa och heja på våra polackgrannar som söp sig redlösa för att sedan när de är som allra fullast köra ner till hamnen där de jobbar och avsluta kvällen med att lägga sig och sova. Våra språkliga oskiljaktigheter och det redlösa tillståndet samtliga parter befann sig i ledde dock till att våra hårt arbetande vänner trodde att det var något annat i vattenpipan än just frukttobak. Detta resulterade i att den enda riktiga kontakten vi fick med dem, förutom att de skjutsade ner oss till stan, var att de gav båda tummarna upp till vattenpipan och repeterade ”Is it good stuff?”. Som tur var testade de aldrig att röka så vår hållning som de knarkande svenskarna får stå kvar.
Nu när Rickard nyligen har ökat sin levnadslängd till 20 ståtliga år passade jag på att lura in honom på stans metalkrog Garage där vi drack öl och kollade på alternativa människor. En okänd MILF kom fram till mig och masserade min nacke i tio fromma sekunder innan hon insåg att hon var och klämde på fel person och bara gick därifrån. Årets största händelse, helt klart. Efter det flackar mitt minne men Rickard påstår att vi hade trevligt där resten av natten. Kvällen blev trots allt lyckad och präglad med händelser vi helst skulle vilja glömma men på grund av vår egen självbevarelsedrift, människovärldens överlevnad och den höga bensinskatten exkluderas ytterligare enskildheter i skriftlig form och en skildring av kvällen kommer endast att presenteras bildligt:
Stämningen var likväl på topp runt tiosnoret när vi, efter varsin vinare, bestämde oss för att dra ut TV:n och våra plastgitarrer (observera pluralisen då jag har gjort ännu ett impulsköp och även införskaffat första delen av Guitar Hero) för att kunna röka vattenpipa och heja på våra polackgrannar som söp sig redlösa för att sedan när de är som allra fullast köra ner till hamnen där de jobbar och avsluta kvällen med att lägga sig och sova. Våra språkliga oskiljaktigheter och det redlösa tillståndet samtliga parter befann sig i ledde dock till att våra hårt arbetande vänner trodde att det var något annat i vattenpipan än just frukttobak. Detta resulterade i att den enda riktiga kontakten vi fick med dem, förutom att de skjutsade ner oss till stan, var att de gav båda tummarna upp till vattenpipan och repeterade ”Is it good stuff?”. Som tur var testade de aldrig att röka så vår hållning som de knarkande svenskarna får stå kvar.
Nu när Rickard nyligen har ökat sin levnadslängd till 20 ståtliga år passade jag på att lura in honom på stans metalkrog Garage där vi drack öl och kollade på alternativa människor. En okänd MILF kom fram till mig och masserade min nacke i tio fromma sekunder innan hon insåg att hon var och klämde på fel person och bara gick därifrån. Årets största händelse, helt klart. Efter det flackar mitt minne men Rickard påstår att vi hade trevligt där resten av natten. Kvällen blev trots allt lyckad och präglad med händelser vi helst skulle vilja glömma men på grund av vår egen självbevarelsedrift, människovärldens överlevnad och den höga bensinskatten exkluderas ytterligare enskildheter i skriftlig form och en skildring av kvällen kommer endast att presenteras bildligt:
Här stod jag och försökte hitta en låt som stämde överrens med mitt dåvarande berusningstillstånd.
Rickard försöker sätta igång Star power.
Galen man i rullstol: ”No pictures”
Jag: ”Ja, fan det är lugnt.”
Galen man i rullstol: ”I said no pictures!!”
Jag: ”Inga problem, vänta lite bara.”
Skönheten och odjuret.
En fylla är inte fulländad utan en advarselkon.
Hej, jag heter Patrik och är 21 år och väldigt mogen.
den 11 april 2007
Flinka norrmän
Nu är det inte Patrik som skriver utan det är Pedersen och även om jag inte är lika artikulär som herr Kastinen så ska jag göra ett försök.
Denna vecka har vi slitit som svin uppe på fjället där vi drar luftopto och skruvar upp skarvskåp och nedföringar vilket är ganska schyst så länge solen skiner. Angående rubriken så är våra norska arbetskollegor här i Bergen inte lata, vi börjar halv åtta och är oftast hemma långt efter klockan fyra och till råga på allt får vi endast en kvarts lunchrast på en hel arbetsdag!
Denna vecka har vi slitit som svin uppe på fjället där vi drar luftopto och skruvar upp skarvskåp och nedföringar vilket är ganska schyst så länge solen skiner. Angående rubriken så är våra norska arbetskollegor här i Bergen inte lata, vi börjar halv åtta och är oftast hemma långt efter klockan fyra och till råga på allt får vi endast en kvarts lunchrast på en hel arbetsdag!
Jag och arbetskollegan Øystein i en stolpe.
Patrik sliter i transportnätet.
Eftersom Patrik sköter bloggen får ni alltid hans sida av allt och han utnyttjar det genom att ständigt påpeka alla mina misstag, men nu är det payback time.
Igår skulle Patrik ha lite ost på sina mackor och tog fram detta köksredskap:
Patrik: "Neeeeej jag hatar norska osthyvlar!"
Jag: "Haha, kul skämt."
Sedan inser jag att han verkligen försökt hyvla ost med en potatisskalare..
den 9 april 2007
Lika som bär
Vår chef Roger Berge är skrämmande lik karlakarlen Sean Connery och delar även hans goda inflytande hos kvinnofolket.
Citat: ”På Danmarksbåten kan allt hända.”
WTF!?
Citat: ”På Danmarksbåten kan allt hända.”
WTF!?
den 7 april 2007
Aggressioner
Påsken är här och alla utspökade snorungar som varje år envisas med att tigga godis håller sig tack och lov ett lämpligt avstånd. Den fasta Internetuppkopplingen som vi har blivit lovade lyser med sin frånvaro och nu snyltar vi återigen på någons okrypterade och instabila WLAN. På grund av ett så kallat ”administrationsfel” hamnade vi upp i en av de lägenheterna som inte är försedd med en fast uppkoppling och tvingas flytta till en mindre lägenhet den 10e där vi får dela rum i tre dagar för att sedan återigen packa våra grejer och bege oss till vår förhoppningsvis slutgiltiga destination där Internet skall finnas. Som om det inte vore nog så regnar och snöar det på samma gång som solen envisas med att titta fram och blända oss när det som minst passar.
Aggressioner.
Den planerade utgången på långfredagen gick från eufori till ren och skär panik när vi blev osäkra om norrbaggarna går ut på krogen denna högtidsdag eller om de flyr till Sverige (läs: Strömstad) för att supa sig fulla och göra bort sig som vi svenskar gör i Danmark. Lägligt nog kunde vi dra nytta av Rickards ”Favoriter” i hans webbläsare där det fanns det gott om norska fjortissidor med chatter där vi kunde söka kontakt med infödingar för att reda ut detta dilemma. Svaret var ja.
Att få tag på alkohol en fredag i Norge visade sig dock vara omöjligt då alla butiker var stängda och bensinstationerna som var de enda som hade öppet bara säljer alkoholfri öl.
Aggressioner.
Som tur var är jag strategiskt lagd och har hamstrat ett reservlager av öl som bara tas i bruk i kniviga situationer som denna eller om ryssen (!) skulle attackera.
På vägen till krogen mötte vi en varningskon med nazisympatier. Eller så var det bara Rickard med en kon över huvudet.
ADVARSEL! ADVARSEL!
Av ren lathet eller som en direkt konsekvens av mitt numera beroende av Guitar Hero har jag inte förmått mig ta några kort på lägenheten förrän nu. Rickards halvtimmesvila har varat i över två timmar nu och jag har ingen lust att väcka honom så kort på hans rum uteblir.
Aggressioner.
Rickard iakttog tvättmaskinen när den tvättade för några dagar sedan:
”Hm, det är massa jävla vatten och skum i tvättma…”
”Ja?”
”…hm, förresten, det ska nog vara så.”
”Ok.”
Observera den lysande nödutgångsskylten som fungerar utmärkt som irritationsmoment när det blir mörkt.
Köket med de fula gardinerna och plastpåsarna på bordet vi inte vet vad vi ska göra av.
Jag kom på att jag fyller 21 idag men orkar inte lägga in det i texten ovan så jag skriver det här under istället eftersom det ändå inte finns något intressant att skriva om den här bilden.
Mitt rum.
Aggressioner.
Den planerade utgången på långfredagen gick från eufori till ren och skär panik när vi blev osäkra om norrbaggarna går ut på krogen denna högtidsdag eller om de flyr till Sverige (läs: Strömstad) för att supa sig fulla och göra bort sig som vi svenskar gör i Danmark. Lägligt nog kunde vi dra nytta av Rickards ”Favoriter” i hans webbläsare där det fanns det gott om norska fjortissidor med chatter där vi kunde söka kontakt med infödingar för att reda ut detta dilemma. Svaret var ja.
Att få tag på alkohol en fredag i Norge visade sig dock vara omöjligt då alla butiker var stängda och bensinstationerna som var de enda som hade öppet bara säljer alkoholfri öl.
Aggressioner.
Som tur var är jag strategiskt lagd och har hamstrat ett reservlager av öl som bara tas i bruk i kniviga situationer som denna eller om ryssen (!) skulle attackera.
På vägen till krogen mötte vi en varningskon med nazisympatier. Eller så var det bara Rickard med en kon över huvudet. 
ADVARSEL! ADVARSEL!Av ren lathet eller som en direkt konsekvens av mitt numera beroende av Guitar Hero har jag inte förmått mig ta några kort på lägenheten förrän nu. Rickards halvtimmesvila har varat i över två timmar nu och jag har ingen lust att väcka honom så kort på hans rum uteblir.
Aggressioner.
Rickard iakttog tvättmaskinen när den tvättade för några dagar sedan:”Hm, det är massa jävla vatten och skum i tvättma…”
”Ja?”
”…hm, förresten, det ska nog vara så.”
”Ok.”
Observera den lysande nödutgångsskylten som fungerar utmärkt som irritationsmoment när det blir mörkt.
Köket med de fula gardinerna och plastpåsarna på bordet vi inte vet vad vi ska göra av.
Jag kom på att jag fyller 21 idag men orkar inte lägga in det i texten ovan så jag skriver det här under istället eftersom det ändå inte finns något intressant att skriva om den här bilden.
Mitt rum.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
